Granit är mycket hård och sprickfri och har ovanligt hög motståndskraft mot tryck, stötar och defomering, den är också okänslig för försurat regn. Eftersom den därtill är vanligt förekommande på många håll i världen har den kommit till rik användning för gatubeläggningar, som byggnadssten, för murverk och i ornament och monument. Graniten är nästan

alltid helt massiv eftersom den vanligen saknar inre struktur.

Ur ett brytnings och bearbetnings perspektiv brukar granit benämnas som en så kallad hårdsten, i motsats till marmor, kalksten och andra mjuka bergarter som benämns lössten. Dess hårdhet och därigenom hållbarhet, har gett graniten ett grundmurat rykte som en sten med superegenskaper. Något människan har känt till ett tag. Mykerinos pyramid vid Giza,

en av de mest välbevarade av Egyptens pyramider är delvis tillverkad i granit. Den klassiska curlingstenen är naturligtvis i granit, härrörande från Skottland där den första stenen tillverkades redan 1750.

Marmor bildas genom att kalksten utsätts för höga tryck och temperaturer vilket medför att den ursprungliga bergartens kemiska sammansättning och kristallstruktur ändras. Eftersom marmor är en relativt lättbearbetad bergart och har ett tilltalande utseende har man använt bergarten som byggnadssten och ornamentssten över hela världen under tusentals år. Ren marmor är vit, men föroreningar av olika slag är vanliga och ger då bergarten olika färger, i ett ofta flammigt mönster, det som vi brukar kalla för marmorerad.

Kalksten har och har haft många användningsområden. Det är en vanlig ornament och byggnadssten. Många golv i offentliga miljöer, till exempel på Arlanda, Östersunds flygplats och Stockholms central består helt eller delvis av kalksten. Kalksten används också vid tillverkning av kalk och cement. Ett annat stort användningsområde för kalksten är som gödningsmedel inom jordbruket, samt för kalkning av sura sjöar.

Skiffer. Bergarten används ofta som byggnadsmaterial i form av golv, fasad eller takbeläggning. Alunskiffer har också använts för utvinning av kolväten samt uran. Vissa skiffer innehåller organiskt material och har därför brukats som bränsle vid förädling av kalksten, restprodukten kallas rödfyr.

Sandsten är en av de vanligaste förekommande sedimentära bergarterna. Sandstenar kan således ha olika mineralinnehåll och som följd av detta, olika färg. Bildnings processerna medger dessutom vanligen ej att sorteringen är perfekt och sandstenar behöver därför inte alltid bestå av bara sandkorn.

Ej heller behöver det vara så att det är enbart mineralkorn som bygger upp sandstenen utan organiska partiklar kan också förekomma. Ett icke ovanligt inslag är att det ofta finns fossil, dessa är vanligen små och förkislade växt eller djurrester. Det finns en rad olika bildningsmiljöer, i öknar, floder, havsstränder, varvid den strukturella uppbyggnaden kan variera.