|

|
Om gravstenar & begravning

Gravstenar och gravvårdar
Kyrkogårdens gravvårdar kan berätta mycket om hur synen
på döden förändrats genom tiderna. En gravsten kan vara korsformad, romantiskt naturtrogen eller strikt modern, allt
efter tidens trend. De tidigaste gravstenarna var anonyma,
men på 1200-talet började man gravera den avlidnes initialer
på stenen. Förändringen berodde dels på att läskunnigheten ökade, dels på den alltmer spridda fruktan för skärselden, vilken krävde förböner för de döda som individer. Det ansågs finare att begravas inne i kyrkan än på kyrkogården utanför. Kyrkobegravningar förbjöds år 1815, men det dröjde ännu några decennier innan de upphörde. Det var nämligen svårt
att få ståndspersoner att avstå från sin plats under kyrkogolvet. Från tiden före slutet av 1600-talet finns få kristna gravstenar bevarade. I de flesta fall utmärkte bara en liten gräsbevuxen kulle gravplatsen. Små ringkors från medeltiden ser man dock ibland, dessa kan antingen ha utgjort gavlar på sarkofager eller ställts upp för att markera en gravplats. I vissa fall har kors från 1100-talet återanvänts i flera omgångar under 1700 och 1800- talen. Under medeltiden användes också större ringkors i keltisk stil, en typ som har levt kvar ända in i nutid. Liggande hällar dominerade under senmedeltiden, men på 1600-talet började de ersättas av stående gravstenar. På dem avsatte barocken sin förgänglighetssymbolik med timglas, dödskallar och korslagda ben. Ett sekel senare kom nyklassicimen, som med sina strängare former levde kvar under hela 1800-talet. Romantiken tog över både form och ikonografi från antiken och vanliga former blev stelen, en rektangulär upprättstående sten, obelisken och i någon mån pyramiden. Den nationalromantiska längtan till naturen kunde ta sig uttryck i en avbruten trädstam uthuggen i sten, vilken kunde stå som en sinnebild för den avbrutna livsbanan. Under den första hälften av 1800-talet var de flesta gravvårdar av trä. Över arbetare och fattiga restes endast ett träkors eller en enkel så kallad dödsbräda. Dödsbrädan har sitt ursprung i den bräda på vilken man bar den döde till kyrkogården. Där ställdes den upp som markering av gravplatsen, och man skrev dit initialer och årtal.
Industrialiseringen medförde att järnkors kunde gjutas i stället för att smidas, och många mekaniska verkstäder startade löpande tillverkning av gjutjärnskors. Grundformen kunde kompletteras med individuella ikoner, men eftersom bruken lånade och kopierade former av varandra förekommer samma varianter i hela landet. Vid mitten av 1800-talet hade de lokala små stenhuggerierna ersatts av större industriella anläggningar. Dessa tryckte upp beställningskataloger och prislistor, och handelsresande for runt för att erbjuda begravningsbyråerna årets modell. Romantikens stilideal levde kvar fram till efter andra världskriget då de låga, breda gravvårdarna kom, ofta med ram i samma sten. Strikta föreskrifter om tillåtna höjd, bredd och djupmått gjorde att gravstenarna blev likartade.
Numera kan man se att stenarna har minskat i format i och
med att urngravarna har blivit vanligare.
Gravstenar har många olika namn, såsom gravstenar, gravvårdar, minnesvårdar, minnesstenar, naturstenar och gravanordningar. Gravstenar har syftet att hedra minnet av
den avlidne. Förr bestämdes ens sociala status av storleken
på gravstenen samt konstnärskapet. Genom 1850 blev granit det populäraste materialet i gravstenar på grund av dess motståndskraft och tillgänglighet. G ravstenar tillverkas oftast i granit men även marmor, skiffer & andra material förekommer.
Minneslund
Minneslund är en särskilt avgränsad plats på en kyrkogård för nedgrävning eller spridning av aska efter kremering, anhöriga får inte kännedom om var askan nedsatts eller spridits eftersom gravsättning i minneslund alltid sker utan anhörigas närvaro. I anlagda minneslundar sänks urnan (av nedbrytningsbart material) i sin helhet ner i jorden. I lundar som utgörs av naturmark töms urnan på sitt innehåll. Minneslund är ett anonymt och kollektivt gravskick, som bland annat uppfyller önskningar från anhöriga eller den döde själv om att inte ha en individuell grav. Det befriar samtidigt från det behov av gravskötsel som följer på en individuell gravsättning. De första minneslundarna i Sverige skapades i Malmö och Västerås 1959. Den första i Stockholm var Skogskyrkogårdens minneslund, som invigdes 1961. Göteborgs första har funnits på Kvibergskyrkogård sedan 1965. Två nya varianter av minneslund som inte finns på många kyrkogårdar i Sverige
är askgravlund och minneslund för Jordbegravning.
Här finns några av Stockholms minneslundar: Skogskyrkogården, Brännkyrka kyrkogård, Norra begravningsplatsen, Råcksta begravningsplats, Bromma kyrkogård, Spånga kyrkogård, Hässelby begravningsplats, Strandkyrkogården och Galärvarvskyrkogården.
Dessutom finns minneslundar på Kungsholms, Maria,
Katarina, St Johannes och Adolf Fredriks kyrkogårdar,
samt begravningsplatsen vid Stora Sköndal.
Urnsättning
När stoftet efter den avlidne är kremerat och askan är placerad i en urna är det dags att planera för urnsättning. Inom ett år efter kremationen måste askan ner i jorden.
Om det redan finns en gravplats som är tänkt för den avlidne är det bara att bestämma ett gravsättningsdatum tillsammans med kyrkogårdsförvaltningen. I annat fall skall kyrkogårdsförvaltningen kontaktas så att en gravplats kan väljas. När plats och tid är bestämt är det dags för urnsättningen. En vaktmästare är med under hela ceremonin. Det finns inga riktlinjer för hur en urnsättningsceremoni skall vara. Det finns heller inga bestämmelser för hur många som får närvara. Oftast är det de allra närmast sörjande som sluter upp. Många väljer att läsa en dikt eller en bibelvers och en del vill sjunga en psalm. Men som sagt, det finns inga regler för detta.
Gravsättning av kistor
Vanligtvis sker den på morgonen dagen efter ceremonin eller på annan tid som passar in i planeringen. Då hämtas kistan i bisättningsutrymmet och transporteras i täckt vagn, alternativt katafalkvagn, till gravplatsen. Sänkningen av kistan görs med sänkband av kyrkogårdsförvaltningens personal, normalt fyra till sex personer. På de mindre kyrkogårdarna där de inte har tillräckligt med egen personal anlitas ett bärarlag genom en begravningsbyrå. Hålet grävs alltid med grävmaskin några dagar innan gravsättningen. I regel läggs all jord på en släpvagn och körs bort och tippas på en upplagsplats. Om det är för trångt att komma fram till gravplatsen med vagn läggs jorden vid sidan av graven. Gravdjupet varierar men normalt grävs det till dubbelt kistdjup ungefär 2,5 meters vid första gravsättningen inom gravplatsen. Andra kistan gravsätts på cirka 1,5 meters djup. När graven sedan återfylls hämtas jord från upplagsplatsen med en släpvagn. Jorden tippas försiktigt ner i graven. Vid de gravöppningar där jorden lagts bredvid graven lyfter de ner jorden i graven med grävmaskin. All återfyllning sker med största försiktighet för att inte skada kistan. Den jord som används vid återfyllning får inte innehålla större jordklumpar och stenar. Om schaktmassorna innehåller stenar och stora lerklumpar använder de istället inköpt sand vid återfyllningen. Återfyller man med lerklumparna kommer sättningar att ske under en väldigt lång tid i och med att det blir stora håligheter mellan jordklumparna. Ovanpå den igenfyllda graven lägger de upp en cirka 10-40 centimeter hög kulle. Kullen fylls kontinuerligt på allt eftersom jorden sjunker och sätter sig. Gravöppning och återfyllning av gravar sker i regel dagligen på begravningsplatserna och anhöriga får vara med och se hur det går till. Av arbetmiljöskäl tillåter de dock inte att de vistas inom arbetsområdet. Sättningar uppstår alltid när man gräver upp ett schakt och sedan lägger tillbaka jorden. Den jord som grävs upp är betydligt mer packad än den som läggs tillbaka. Det är då ofrånkomligt att jordmassan successivt pressas ihop av sin egen tyngd. Totalt brukar jordmassan i en återfylld grav sjunka mellan 10 och 40 centimeter. Man får räkna med att det tar mellan fyra månader och ett år innan jorden satt sig tillräckligt så att det är möjligt att göra graven i ordning och sätta tillbaka gravstenen och så gräs. Hur mycket och hur snabbt jorden packas ihop beror lite på jordmassans kvalitet och konsistens. På begravningsplatser där marken består av lera använder de sandblandad jord för återfyllningen. Sandinblandningen gör att jorden får en jämnare konsistens och att den lättare stabiliseras. På Skogskyrkogården och Strandkyrkogården består marken enbart av sand som stabiliseras ganska snabbt. Där är också gravöverbyggnaderna förhållandevis små vilket gör att de ofta kan sätta tillbaka gravstenen och så gräs efter bara ett par månader. De anhöriga vill ofta att graven ska bli färdigställd så snart som möjligt efter gravsättningen. Många upplever att det tar för lång tid för jordmassorna ska sätta sig. Det är viktigt att den naturliga sättningen får få ta sin tid. Det är inte möjligt att sätta dit gravstenen och anlägga gräsmatta innan den omgrävda jorden i graven sjunkit ihop tillräckligt mycket. Under den väntetiden är de noga med att graven ändå ser snygg och prydlig ut och att det finns en planteringsyta för blommor. När graven till slut ska återställas och de ska anlägga gräsmatta packar de det översta jordlagret med maskin. Packningen sker ner till cirka 30-40 cm djup. De fyller därefter på med anläggningsjord. Packning av det översta jordlagret gör de för att det inte ska bli ojämnheter i gräsytan under den närmaste tiden. Vanligen bli det dock ändå sättningar längre fram. Då fyller de upp de uppkomna svackorna. På de muslimska kvarteren är det vanligt att de anhöriga påbörjar återfyllningen själva så att de täcker kistan av sand. Det händer också att de fyller upp hela graven. Vår personal återställer sedan markytan och sår gräs. Sedan april 2008 utför Stockholms kyrkogårdsförvaltning också gravöppning och återställande på de judiska begravningsplatserna i Stockholm. Rutinen där är densamma som på stadens egna kyrkogårdar och begravningsplatser. De normer som finns inom branschen för kistors stabilitet säger att kistlocket ska klara en punktlast på lite över 100 kg. Normen har tagits fram för att kistan inte ska gå sönder om man behöver stå på kistan när man arbetar med till exempel återfyllning kring kistan.
Gemensam askgravplats
Gravskicket gemensam askgravplats är ett mellanting mellan minneslund och urngravplats. Kyrkogårdsförvaltningen svarar för skötseln och men du kan lägga blommor vid en gemensam smyckningsplats. Graven kan förses med namn på den gravsatte och de anhöriga får vara med vid gravsättningen. En grav i den gemenssamma askgravplatsen har en fredningstid på 25 år.
Sprida aska i naturen
Du kan också välja att sprida din anhöriges aska över havet, på fjället eller i annan naturmark. Detta kräver särskilt tillstånd från Länsstyrelsen i det län där spridning ska ske.
Gravrätt
Alla har rätt till en avgiftsfri gravplats under 25 år. Det gäller alla folkbokförda i Sverige - oavsett medlemskap i trossamfund - och på den ort där den avlidne var folkbokförd vid sin död.
Den avgiftsfria gravplatsen omfattar normalt plats för urngrav och kistgrav och med möjlighet till senare gravsättning av en närstående, till exempel make/maka. Gamla gravmönster kan ge en större avgiftsfri yta. Extra avgift tas ut om en kistgrav överstiger sex kvadratmeter och en urngrav är större än 2,5 kvadratmeter. Urngravplats kan också erbjudas i begränsad omfattning i urnmur, urnlund och kolumbarium.
Om större gravplats önskas än vad som ingår i de avgiftsfria alternativen, så tas en avgift ut för den överskjutande ytan.
Vid ny gravsättning i redan upplåten grav förlängs den avgiftsfria tiden i ytterligare 25 år.
Förbehållsgrav
En gravplats kan upplåtas utan gravrätt. Det kan bli aktuellt om det är den avlidnes önskemål, om anhöriga saknas eller om de anhöriga inte vill åta sig ansvaret som gravrättsinnehavare. Graven blir då förbehållen den avlidne i 25 år och upplåtelsetiden kan inte förlängas därefter.
Förbehållsgravar kan förekomma i alla kvarter på en begravningsplats. Gravplatsen består ofta av en plan gräsyta eller skogsmark. En förbehållsgrav kan förses med såväl plantering som gravsten, förutsatt att någon betalar ett engångsbelopp för skötsel.
Gravbrev och gravbok
Upplåtelse av en gravplats med gravrätt bekräftas genom ett gravbrev som skickas till den eller de som är gravrättsinnehavare. Gravrätten blir också införd i kyrkogårdsförvaltningens register, den så kallade gravboken, som innehåller uppgifter om alla gravar och gravsättningar i Stockholms stad. Förbehållsgravar antecknas också i gravboken.
Förköpa gravplats
Du kan köpa en gravplats även om ingen ska gravsättas där nu. Ett sådant förköp av gravplats kan göras på Strandkyrkogården för kist- och urngravplatser samt på Skogskyrkogården och Råcksta begravningsplats för urngravar. Både stockholmare och icke-stockholmare kan göra förköp.
Avgiften för en förköpt gravplats är 2 500 kr per kvadratmeter gravyta och gäller för 25 år. En förköpt gravplats ska skötas på samma sätt som alla andra gravplatser.
Återlämna och överlåta gravplats
Alla gravar som upplåtits med gravrätt ska ha en levande gravrättsinnehavare, det vill säga en eller flera personer som ansvarar för gravplatsen.
Om den som är gravrättsinnehavare dör och det därmed saknas gravrättsinnehavare för den aktuella gravplatsen, ska gravrättsinnehavarens dödsbo eller närstående inom sex månader anmäla till kyrkogårdsförvaltningen vem som ska vara ny gravrättsinnehavare. Gravrätten kan då överföras till annan person, exempelvis till någon som är arvinge till tidigare gravrättsinnehavaren eller nära släkt med den som är gravsatt i graven. Det nya gravrättsinnehavet ska registreras hos kyrkogårdsförvaltningen. Gravrättsinnehavare kan också
när som helst välja att återlämna gravplatsen till kyrkogårdsförvaltningen. Då övergår ansvaret för gravplatsen
till kyrkogårdsförvaltningen, som ser till att graven fredas och sköts tills det att 25 år förflutit sedan den senaste gravsättningen.
Förlänga upplåtelsen
Upplåtelse av gravplats kan mot en avgift förlängas när gravrättstiden gått ut efter 25 år. Förlängning kan ske med 10 eller 25 år i taget.
Detta bekostas via begravningsavgiften
Gravplats för 25 år. Lokal för bisättning, det vill säga förvaring av kista hos kyrkogårdsförvaltningen. Anvisad lokal för begravningsceremoni (utan religiösa symboler). Transport av kista från bisättning/begravningsceremoni till krematorium eller gravsättning. Transport av urna från krematorium till gravsättning. Kremering. Gravsättning/aska i minneslund. Sker transporten till en plats utanför Stockholm betalar dödsboet transporten.
Begravning och bouppteckning
Mitt i sorgen när en närstående dött är det mycket praktiskt som ska ordnas. Begravningen ska planeras och man måste ta ställning till balsamering, kremering och gravplats. En bouppteckning görs och utifrån den delas arvet efter den avlidne. En begravningsbyrå kan oftast hjälpa till med allt praktiskt kring begravning och bouppteckning. Vänd dig också till din församling för att få information om begravning.
I väntan på begravning förvaras den avlidne i ett bårhus.
Enligt begravningslagen ska gravsättning eller kremering ske högst två månader efter dödsfallet. Tiden mellan dödsfall och begravning varierar från någon dag till flera veckor. Det kan bero på vilket trossamfund den avlidne tillhör eller hur lätt det är att få tillgång till kyrka, kapell eller präst. Ibland handlar det om att anhöriga behöver längre tid på sig för att hinna samla alla berörda, hitta en lämplig dag och ordna allt praktiskt.
Att ordna en borgerlig begravning går oftast snabbare än en begravning i till exempel Svenska kyrkan.
Balsamering
Eftersom det kan dröja lång tid mellan dödsfallet och begravningen kan kroppen behöva balsameras. Balsamering innebär att blodet ersätts med formalin för att bevara kroppen. Ofta räcker det dock med kylförvaring. Det är anhöriga som begär och betalar för balsameringen. Om kroppen ligger längre än 14 dagar på bårhuset kan läkare besluta om att balsamering måste göras.
Visning innan begravning
Före visningen i kistan, som brukar ske innan begravningen, görs en så kallad svepning. Svepning innebär att den döde kläs på och bäddas ned i kistan. Närstående väljer kläderna. Visningen kan antingen ske där eller i en särskild lokal intill där begravningen ska vara. Här har närstående möjlighet att ta farväl.
Olika begravningar
En begravning kan i stort sett utformas helt efter den avlidnes och de närståendes önskan. Begravningsceremonin kan till exempel ske i kyrkan, bostaden eller ute i naturen. Begravningar kan hållas inom Svenska kyrkan, inom något annat trossamfund eller vara borgerliga, det vill säga icke-religiösa. Om personen som ska begravas tillhör ett annat trossamfund än Svenska kyrkan utser länsstyrelsen ett ombud som granskar församlingen. Ombuden kontrollerar till exempel begravningsavgifter och utformningen av begravningsplatser. Kontakta din församling eller länsstyrelsen för information om vem som är begravningsombud hos dig. Även om du anlitar en begravningsbyrå kan du alltid själv först kontakta församlingen i din kommun eller ditt trossamfund. De informerar om hur en begravning går till och svarar på dina frågor.
Kremering och gravsättning
Antingen bränns, eller kremeras kistan och kroppen och askan läggs i en urna, eller så väljer man kistbegravning. Det är den avlidnes tidigare önskan och närståendes vilja som bestämmer. Gravsättning är när en kista eller urna sätts ner i en grav. Det kan även vara när askan sprids eller grävs ner på annan plats. Gravsättningen kan ske flera veckor efter begravningen. Det är reglerat i lag var en gravsättning får ske, oavsett om det rör sig om aska eller kistbegravning. Det krävs till exempel tillstånd av länsstyrelsen för att få sprida aska i havet. Det är de efterlevande som bestämmer var och hur den döde ska begravas. Man har rätt att begravas på vilken begravningsplats som helst i Sverige. Det vanliga är dock att man blir begravd på den ort där man är mantalsskriven.
Kostnad för begravning
Begravningsbyråerna är de närståendes ombud och kan i allmänhet ta hand om alla praktiska detaljer. Dra dig inte för att fråga vad allt kring begravningen kostar. Begär en skriftlig offert där alla kostnader finns med. Genomsnittskostnaden för en begravning är 20 000–25 000 kronor. Den allra billigaste begravningen, utan ceremoni, kostar runt 5 000 kronor.
Om det inte finns några anhöriga som kan ta hand om begravningen ordnar kommunens socialtjänst en begravning.
Dödsbo
Så snart någon har dött bildas ett dödsbo. Dödsbo är det juridiska namnet på en död persons samlade tillgångar, skulder, skyldigheter och rättigheter vid dödsfallet. Alla som har ett ekonomiskt intresse i den avlidnes tillgångar, till exempel make/maka, sambo, barn och andra arvtagare kallas dödsbodelägare. Dödsbodelägarna ansvarar gemensamt för dödsboet. Bouppteckning är den sammanställning som görs över de tillgångar och skulder som finns i dödsboet. Bouppteckningen ska registreras hos Skatteverket. Om ni väljer att anlita en begravningsbyrå kan de hjälpa till med bouppteckningen. Om dödsboets tillgångar enbart täcker begravningskostnaderna behöver ingen bouppteckning göras. Dödsboet ansöker då om att den avlidnes hemkommun ska upprätta en så kallad dödsboanmälan till Skatteverket .
Detta bekostas av dödsboet
Kista och dekorationer. Bärare. Urna. Transport av kista till bisättning/begravningsceremoni. Gravsten. Skötsel av enskild grav. Om begravning sker av medlem av Svenska kyrkan och begravningsceremonin hålls enligt kyrkans ritual bekostas bärare av kyrkoavgiften (från hemförsamlingen) i de fall ceremonin avslutas vid graven.
Skulder betalas av dödsboet
Alla skulder som den döde efterlämnar betalas av dödsboet, inte av dödsbodelägarna personligen. När skulder och begravningskostnader är betalade delas tillgångar som eventuellt blir över upp mellan dödsbodelägarna. Det kallas arvsskifte. Arvskiftet ska godkännas av alla arvingar för att gälla. När arvet har delats ut finns det inte längre något juridiskt dödsbo. En begravningsbyrå kan oftast hjälpa till med allt som har med dödsboet att göra, till exempel bouppteckning och arvsskifte.
Ekonomiskt bidrag till begravning
Om dödsboets tillgångar inte täcker kostnaden för begravningen, kan man ansöka om ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten i den avlidnes hemkommun. Kontakta socialtjänsten innan beställningen av begravning görs. De utreder de ekonomiska förutsättningarna och avgör om begravningskostnaden är godtagbar. Om det finns någon försörjningsskyldig för den avlidne kan den personen i första hand bli ansvarig för begravningskostnaderna. Reglerna skiljer sig åt från kommun till kommun. Med försörjningsskyldig menas förälder till minderårig eller maka/make/registrerad partner. Kontakta socialtjänsten i den avlidnes kommun för mer information.
Vett & etikett vid begravning
Ibland kan en begravning anmälas "i stillhet", då avstår vi att besöka den. Du kan möjligen skicka ett kort med "vi tänker på dig" eller liknande. En enkel blomma kan också skickas men i övrigt görs ingenting. Gästerna till begravningen bör vara på plats en god stund innan. Tio eller femton minuter är lagom, men det är helt i sin ordning att komma en halvtimme i förväg. Ska du någon gång komma i tid, då är det vid en begravning. Inga ursäkter vid försening kan godtas, det är planering som gäller. När man anländer till kyrkan visar man respekt för den som är död genom att gå uppför altargången, stanna någon meter framför kistan och buga. Kvinnor kan niga lätt.
Därefter vänder man och går ner till sina platser i kyrkan. Detta är en gammaldags men absolut regel som man bör iaktta. Om de anhöriga finns på plats ser de gästerna och man visar dem respekt i deras sorg på detta sätt. Annars anländer de anhöriga sist och då de kommer in reser sig församlingen. Samma sak gäller när de anhöriga lämnar kyrkan först av alla närvarande.
Placering I kyrkan är ofta bänkarna till höger, sett från ingången, platsen för de närmast anhöriga, d.v.s. familjen och släkten. Detta är inget absolut och kan variera i olika kyrkor. Bänkarna till vänster är då till för vänner och arbetskamrater. Ofta visar en representant för begravningsbyrån tillrätta. Kanske står det någon från begravningsbyrån och visar var man ska sitta, då gäller det att följa dessa anvisningar.
Kistan Om kistan bärs in efter gästerna, kommer den med fotändan först och alla reser sig när den bärs in.
Defilering När prästen går till främsta bänkraden för att hämta den som blivit ensam kan man sedan bara följa med. Oftast går man rad för rad fram till kistan för ett sista avsked. Man stannar upp, ofta i mindre grupper, kanske någon håller ett tal om inte avsked i tysthet önskats, har man en handblomma lägger man den på kistan och kan om man vill säga något ord till farväl.
Det är inget krav på att delta vid defileringen. En ritual som ibland förekommer, den har blivit mer vanlig på senare år, är att den som blivit ensam (änkan/änkemannen) går fram till kistan och ställer sig vid fotändan och tar farväl. Därefter går de ut ifrån begravningsrummet utan att sätta sig igen. Anledningen är att det ofta är så fullt med blommor så ingen kan ta sig runt kistan för en defilering. Det förekommer också att kistan bärs in samtidigt som de anhöriga kommer. Då bärs kistan först och sedan kommer kistan att bäras ut i slutet av akten för jordfästning. Då defilerar man inte inne i kyrkan utan först efter det att kistan sänkts ned i jorden.
Blommor Det är bra att kolla om blommor är önskade i kyrkan. Det är det vanligen om inget annat anges i annonsen. Då skickas dessa i förväg av blomsterhandlaren, och de kan ordnas vid båren i förväg. Handblommor bärs numera av både män och kvinnor. Det är inget krav, men ses kanske som en gest. Handblomman läggs på kistan vid defileringen. Det även bra att bära med sig blommor eller krans, men kom i ännu mer god tid så vaktmästaren kan ordna med dessa vid kistan. Ett kort skall alltid finnas med blommor eller krans, t.ex. ”En sista hälsning, Tack för allt, Farväl”. Efter begravningen får de anhöriga en lista med blommor och gåvor så de kan tacka. Detta sköts av kyrkan via begravningsbyrån. Prästen läser ofta upp gåvor vid minnesstunden efteråt. Traditionellt har det ofta varit att man kan ha en blomsterdekoration ovanpå kistan. Numera kan man också se kistdekorationer som innehåller levande ljus som får lysa under hela begravningsakten. Släkt, vänner, arbetskamrater mfl kan uttrycka sorg och deltagande genom blommor eller kransar som läggs runt kistan eller sätts upp i kyrkans kor. Vid själva avskedet kan man använda en handblomma. Sker avskedet i kyrkan vid kistan så lägger man handblomman på kistan, och om avskedet sker ute på kyrkogården kastar man den lilla handblomman i graven som avsked. Förr var det vanligt att kvinnorna hade handblomma medan männen tog avsked endast genom att bocka som hälsning vid kistan eller vid graven, men numera är det vanligare att både män och kvinnor har en handblomma. Är det årstid för vilda blommor eller trädgårdsblommor har många med sig detta som handblomma vid avskedstagandet. Det finns alternativ till de stora blombuketterna och kransarna om man vill hitta andra uttrycksformer i begravningen. Man kan använda sk. bårtäcke över kistan. Bårtäcket täcker hela kistan och man använder då inte någon blomsterdekoration på kistan. Bårtäcken brukar vara mycket vackra och konstnärligt utformade. Ett alternativ till stora och ibland kostsamma blomsteruppsatser i kyrkan, är att man skänker en gåva till välgörande ändamål. Det kan vara till någon förening, till fonder för forskning kring olika sjukdomar, eller annat. I begravningsannonsen kan de anhöriga ange något särskilt ändamål som stod den avlidne nära.
Minnesstund I annonsen inbjudes det till minnestund efteråt. Begravningsbyrån svarar för anmälan. Det skall vara en enkel bjudning, i den dödes hem, eller hos nära anhörig alternativt församlingshem. Starksprit skall inte serveras, och inget överdåd. Färdigbredda smörgåsar med öl eller vatten och kaffe med tårta är alldeles lagom. Den närmast anhörige slipper vara värd eller värdinna, det sköter någon annan närstående. Och den som gör detta får ofta säga några minnesord om den som gått bort. Denne värd eller värdinna tackar också de närvarande på begravningen. Ta dig tid att stanna en stund, se det inte som någon brådska. Allt tålamod ses som guld för de anhöriga.
Tal Tacktal för maten hålls inte vid begravning med minnesstund. Det kan givetvis förekomma tal till minne av den avlidne, dels några korta ord, en dikt eller liknande vid defileringen. Men även på minnesstunden är detta vanligt. Res dig INTE upp och knacka i glaset. På minnestunden anmäler man i god tid sitt eventuella tal. Det förekommer att anhörig inte vill att tal hålls, ¨å kan man förbereda det.
Klädsel vid begravning
Det finns en mångfald av begrepp att tolka när det gäller begravning. Står det "begravningen sker i stillhet" så agerar vi inte alls. Om det är skrivet ljus klädsel eller "en ljus begravning" så avstår vi från mörka kläder. Då klär vi oss som en vanlig dag, fast finare med ljusa kläder, färgade skjortor och blusar etc. Men står det inget annat så kräver en begravning alltid mörk klädsel, Frack är helt borttaget som begravningsklädsel. Vanligt är att det i annonsen står "Begravningen sker i XX-kyrka den 16 maj klockan 14.00" "Tänk på Lions Forskningsfond mot folksjukdomar, postgiro xx xx xx-x". Detta är en tydlig signal om att det är en traditionell begravning med mer mörka klädkoder. Man väljer vid mörk klädsel, svart, grått eller mörkt blått. Ju närmare anhörig det är, desto mer noga skall man vara med klädseln. Som närmast anhörig kan vi beskriva dem som man reser sig upp för när kyrkklockorna ringer och de går in i kyrkan (ibland kommer de in efter klockringningen) Klädkoderna gäller oavsett om det är kyrklig eller borgerligbegravning.
Ljus klädsel Vid ljus klädsel tar man det som man själv finner lämpligt. Kostym för honom och dräkt eller klänning är ändå att rekommendera även vid ljus begravning. Det finns en tro om att rött är syndens färg som orsakar att man ibland både vid begravning och bröllop ska undvika rött. Detta är fel, men vill du inte chansa så välj något annat i färgväg. Barbent, urringat eller ärmlöst skall det heller inte vara. Färgvalen och de ljusare färgerna gäller både kvinna och man. Smycken passar inte, vare sig vid mörk eller ljus klädsel. Det förknippas med fest. Det går dock bra med en enkel slät länk eller ett pärlhalsband.
Mörk klädsel Det är då mer traditionella mörka kläder som gäller. Denna klädsel gäller alltid om inget annat anges. För kvinnan är det dräkt eller kjol med svart eller vit blus, klänning alternativt en mörk kavaj. Det är tillfället och situationen som får bestämma om kvinnan istället kan välja mörka byxor. Men är du tveksam så avstå byxorna och välj kjol. Kvinnor väljer färger i vitt eller grått i olika grader tillsammans med svart eller mörkblått. Svarta strumpor bärs numera oftast avkvinnorna som är närmast anhöriga, detta för att markera sin sorg. För andra kvinnor som arbetskamrater eller vänner behövs inte svarta strumpor. Mor, dotter,syster, far- och morförälder, svägerska, svärmor,svärdotter och syskons döttrar bär alltså svarta eller mörka strumpor, svart eller mörk känning, kappa eller dräkt med vit krage om så önskas. Svarta handskar eller svart hatt om så önskas. Svart slöja förekommer ytterst sällan idag. Kanske möjligen ett kort sorgflor på den släta hatten ibland. Den kan kännas lite som ett skydd. Det krävs dock inte hatt. Kvinnor som inte är nära släkt behöver inte bära någon form av sorgflor vid begravning. För mannen är det svart, mörkblå eller mörkt grå kostym som är korrekta färger. Till detta bär han vit skjorta och svart eller vit slips. Svarta skor, glöm inte att putsa dem, är regeln. Slipsen är den absolut vanligaste funderingen. Grundfärgen är svart slips. För den som är närmast anhörig gäller vit slips. Som närmast anhörig räknas du om du sitter med familjen, det är dem vi andra reser oss för när de kommer in i kyrkan. Är du t.ex. sambo med den avlidnes dotter så sitter du sannolikt med familjen, då bär du vit slips. Är du frånskild och det är din förre svärfar, så tillhör du inte längre familjen och bär svart slips. Listan kan göra oändlig, men grundregeln är att slipsens färg visar sorgen grad och respekt för den som blivit ensam.
Barnen Barn som är uppåt tonåren behöver inte ha mörk klädsel, det räcker gott med diskreta kläder. Kanske låter det onödigt, men det tål att berätta för dagens unga killar att keps passar inte, och definitivt skall den av i kyrkan! Det är tyvärr inte ovanligt att den okunskapen råder idag.
Sorgband Bärs sällan. Det användes förr veckorna före en begravning, då istället för mörk kostym, för markera sorgen. Ibland ser man inom idrotten, då någon av idrottsvännerna eller ledarna gått bort. Sorgbandet används som en hyllning till den avlidne. Sorgbandet skall vara av sidentrikå, dvs. elastiskt, svar halvmatt i färgen och två cm brett. Det placeras på vänster kavajslag, ca fem cm under knapphålet. Fäst det med säkerhetsnål i vardera änden på insidan av kavajen och under slaget. Bandet placeras vågrätt.
Andra religioner Judisk begravning innebär inte mörka kläder som vi brukar bära. Inga vita eller svarta slipsar krävs, men huvudet ska vara täckt på mannen. På det viset visar du din vördnad för den avlidne. Det kan vara en hatt eller en liten hätta. Kvinnan behöver inte tänka på detta och speciellt inte om hon bekänner sig till en annan religion. Muslimsk begravning har egentligen inte heller våra färger i svart eller grått. Du kan ibland se hela spektrumet av färger, men med tiden har även den muslimska ritualen påverkats av våra traditioner med mörka kläder. Glöm inte att ta av skorna när du går in i moskén, däremot behöver inte huvudet vara täckt. Kvinnorna bör täcka huvudet, men även här gäller att har du glömt huvudbonad gör du som du vill.
Vad får man göra i samband med begravning och gravsättning:
Ordna med svepning, svepdräkt. Arrangera borgerlig begravning. Dekorera kistan. Formulera dödsannonsen. Hjälpa till i kyrka, kapell eller annan ceremonilokal. Använda eget bårtäcke. Ordna minnesstund. Ta med egen jord till mullpåläggning vid begravning.
Genom särskilt tillstånd kan man få:
Tillverka och välja kista eller urna. Lägga minnessaker i kistan eller urnan. Välja musik och sång samt musiker och sångare
spela själv i kyrka, kapell eller annan ceremonilokal. Gravsätta, själv sprida askan i hav eller natur. Gravsätta själva kistan eller urnan. Tillverka och välja gravsten.
Däremot får man inte göra följande:
Öppna en grav på allmän begravningsplats. Gravsätta i släktgrav utan tillstånd. Kremera. Sprida askan i minneslund.
Flytta kistan eller urnan mellan olika gravplatser. Förvara askan efter en kremerad avliden i hemmet.
|